Hoppet lever

Det är nu man vill vara ute i naturen. Det är nu löpningen är som vackrast. Det är nu som löpningen brukar kännas som bäst, när luften är fylld av syre. Det är nu jag är skadad!

Igår provade jag återigen lyckan och det var väl inte helt hundra, men inte heller någon katastrof. Körde en lugn mil där jag provade på lite fart under ett par km. Kroppen svarade! Hade lite känningar av vaden/vristen i början av passet, men det släppte efter några km. Jag avslutade med en rejäl omgång stretching. Hur det känns idag? Inte helt hundra, men kanske runt 80...

Jag har tagit beslutet att springa nästa lördag om jag är hyfsat smärtfri, sen får vi se om det håller. Måste jag stiga av, så måste jag.

Idag är det vilodag!