DNF

Jaha, det var det... Det gick som jag fruktade, vilket innebär DNF med feta bokstäver!

När jag stod på startlinjen hade jag ingen aning om min egen form eller om vaden var helt OK. Det som inte kändes bra var pulsen som låg på 110 innan ens startskottet gått. Är det The fucking Struma som gäckar mig igen!? När skottet gick och fältet rusade iväg, så rusade även min puls. 170! Tror inte jag var under 165 en enda gång under loppet, vilket är skyhög puls för mig.

Trots pulsen så försökte jag ligga runt 4.45-tempo. Jag tänkte att det får bära eller brista, och brast gjorde det så småningom. Vi var tre killar som löpte ihop och i för mig, en perfekt fart. Men redan efter 10 km kände jag att något var fel. Benen började redan här att stumna och det är liiite väl tidigt!

Halvmaran avverkades på 1.42, vilket är sju minuter långsammare än senaste tävlingen för en månad sen. I normala fall skulle inte farten vara något problem, men nu var det nog inte normalt... På femte varvet, vid 26 km tog jag beslutet att stiga av. Låren var helt slut! B.A.J.S!

Det enda positiva med loppet var att skadan verkade läkt. En läkningperiod som dock verkar ha kostat allt för mycket.

Nu är det vila idag och sen imorgon gör vi en nystart! Hade planerat att köra en viloperiod efter maran, men p.g.a. skadan så har jag fått tillräckligt med vila. Nu jävlar!